Christian Gergils gör en indignerad comeback på bloggarenan

Jag tror jag träffade Christian Gergils för första gången i slutet av 80-talet, när jag som färsk universitetsstudent, i ett försök att förenkla min politiska syn och livsfilosofiska inställning, lät mig förföras av Fria Moderata Studentförbundet. Jag minns inte, men jag tror att Christian var ordförande i nämnda förening och han höll någon slags brandtal i en källarlokal, troligen i Gamla Stan.

Jag hade ett förflutet inom juniora moderatkretsar och hade blivit bränd av en överambitiös kommunpolitiker i Sundbyberg, som sedemera åkte ut med baken före efter att ha blivit påkommen med att ringa sexlinjer från tjänstetelefonen. Som lök på laxen visade det sig att han var homosexuell också, något som knappast har med något att göra, men som gjorde att drevet kunde drivas effektivare. Men Gergils ja, han stod för något renare, enklare och lättbegripligt. Jag var fast i liberalismen innan jag hunnit tänka tanken klart och när tanken var färdigtänkt så var jag kvar. Först som medlem i FMS och senare som flitig medarbetare i det mer aktiva Frihetsfronten och deras roligare yttringar som svartklubben Tritnaha. Skulle tro att allt det där är preskriberat nu, så polisen – om ni läser här – ja, jag stod i baren. Jag var skyldig. Ni fick bara problem när ni ringde upp mig och frågade – och jag inte erkände. Effektivt så det förslår.

Med åren, efter en rejäl urblåsning in i den berömda väggen, med tillkomst av familj och barn, tvingas nyanserna in i bilden igen. Allt är inte så förföriskt enkelt som att privatisera allt och möjligen behålla en minimalistisk polis och militär för att bara upprätthålla dessa friheter. Det är inte längre självklart att det är var och ens rätt att minera sin trädgård eller att handikappade ska tvingas leva på andras eventuella (men förmodade) välvilja. Effekterna är svåra att överskåda och de många osympatiska felen i det helt fria systemet kan nog tänkas bli fler än de jämförelsevis få felaktigt utförsäkrade under alliansens arbetslinjeklubba. Jag är fortfarande libertarian i hjärtat, men den pragmatiska ådran har vuxit sig starkare och jag finner mig bättre till rätta i dagens samhälle än jag gjorde för 20 år sedan. Andra i min dåvarande närhet löpte linan ut och fick spendera en stor del av sitt unga liv bakom dörrar låsta av den stat som så innerligt hatades. Böcker och film hämtade inspiration ur vansinnet, men priset kan inte ha varit värt att betala. Antar jag, jag har aldrig fått tillfälle att fråga.

Christian var med hela vägen. Alltid bäst på att formulera det jag tänkte, men liksom jag själv återhållsam med yttre manifestationer. Pennan är mäktigare än svärdet var principen, även om en enstaka lapplisemössa kunde åka av, eller kanske viftades det lite tafatt mot någon ordningsman i onyktert tillstånd. Det var ofta där vi befann oss de gånger vi socialt umgicks, med öl i hand och vid något tillfälle kanske även med något annat kul experimentellt under västen. Det var lika naturligt att vara drogliberal som ekonomiskt eller socialt dito och varför inte leva som man lär? Fast jag tror inte att Christian fastnade mer i användandet av verklighetsförvrängare än jag själv. Det var kul att testa, som bara för att bevisa att det var ofarligt. Jag tror fortfarande att det i allt väsentligt är ofarligare än alkohol och tobak, två droger som av någon anledning alltjämt är tillåtna. Förmodligen för att även befattningarshavarna tycker att de är rätt kul att nyttja.

Jag tappade kontakten med hela ”det där” etablisemanget någon gång på 90-talet, när svartklubben upplöstes eftersom den inte längre behövdes (ni ungdomar kan numera vara ute till 05.00 alldeles lagligt – varsågod) och någon slags vuxenliv trängde sig på. Jag saknar de tiderna ibland, som säkert de flesta blickar tillbaks på sin ungdom med dimmig blick ibland, men jag antar att vi inte hade så mycket gemensamt utöver den politiska övertygelsen och en gemensam fiende. Med åldern så krympte eller besegrades väderkvarnarna och stigarna gick åt olika håll. Men nu dyker Christian alltså upp i ögonvrån igen – tydligen med förnyad energi och indignation över medias cirkus kring Littorin – ”Littoringate II” som han (eller möjligen flera) kallar det.

Kul att läsa Christian, men jag har ett par önskemål: Släpp den personliga agendan, du har så oerhört mycket att ge på det mer allmänfilosofiska området. Jag förstår din bitterhet om du är felaktigt dömd för något (våra stigar har varit för långt ifrån varandra för att jag ska veta något om det i övrigt, sorry) och även din upprördhet över ett aktuellt drev mot din vän. Men damma av de vidgade vyerna – ännu kan du förföra fria förvirrade själar och skapa vågskvalp långt utanför din egen hästhage. Jag kommer i alla fall att ge dig några chanser till och har lagt till din blog som ett givet bokmärke. Javisst ja, ett par önskemål sa jag. Droppa den där bloggeribloggspot du håller på med. Jag vet att du äger gergils.se, släng upp en riktig WordPress-blogg under den domänen. En god tanke förtjänar en god plattform. Jag hjälper dig när du vill – det är bara att slå en signal!